Islamic Cultural Centre (ICC) etablerte seg i Norge i 1974 og følger islamisten Mauwdudi. Dermed oppfordres det også til flerkoneri, i tråd med klassisk shariatolkning.
I april i 2007 gikk forsker og konvertitt Lena Larsen, ut i Klassekampen.no og hevdet at muslimer i Norge burde få en fatwa eller flere for å bedre følge norsk lov. Det vil både kunne bedre rettighetene og mulighetene for skilsmisse, og forhindre trygdesvindel, mente Larsen.
”Fatwaene er forsøk på løsninger, slik at man kan praktisere ’rett’ i forhold til en europeisk virkelighet. Ikke minst innebærer muslimsk nærvær innenfor ikke-muslimske rettslige rammer en utfordring. Dette får konsekvenser for en rekke temaer knyttet til ekteskap og skilsmisse, som er én hovedkategori av spørsmål som stilles,” sa Larsen.
Denne uttalelsen er selvforklarende i forhold til hvor sterkt sharia står i den muslimske bevisstheten.
Vår påstand er at svært mange muslimer i Norge i dag følger sharia i spørsmål om ekteskap og skilsmisse. Dette underbygges med hva som rapporteres fra trygdekontor om høyt antall enslige forsørgere blant muslimske kvinner (typisk somaliere og kurdere), som fortsetter å føde barn ”utenfor” ekteskap. Vel, de er nok godt gift, etter besøk i moskeen. Også SSB forteller om et høyt antall kvinnelige eneforsørgere blant muslimer. Den gruppen som er størst er somalierne.
Et annet eksempel på at sharia har etablert seg, er Islamsk Råd Norge (IRN) sitt forhold til homofili. Man klarte ikke senvinteren 2007 å ta avstand fra sharias befaling om dødsstraff for homofile i muslimske land. Det ble søkt råd hos Yusuf al-Qaradawi i Det Europeiske Rådet for Fatwa og forskning (ERFF), som fremdels ikke har gitt et eneste råd, skal vi tro IRN. IRN har dessuten i klartekst uttrykt at de følger sharia: jenter skal bruke hijab etter puberteten, og muslimske kvinner kan kun gifte seg med muslimske menn. Dette er rendyrket shariafortolkninger.
HRS kjenner mange konkrete saker knyttet til flerkoneri, som synes å stå sterkest blant somaliere. Vi er informert om tilfeller der menn har opptil seks koner (fordelt i Norge og andre europeiske land). Vi er også informert om at flerkoneri praktiseres inn i de såkalt velintegrerte rekkene. Å dokumentere dette er politiarbeid, det krever blant annet spaning (konene plasseres i ulike leiligheter, og mannen pendler mellom konene). Vi kjenner også til konkrete barneekteskap med jenter så unge som 13 år, som vies i moskeer her i Oslo. De blir aldri kone nummer én, de kommer lengre ned i rekken, og mennene er nesten alltid godt voksne (40-årene).
Når blant andre Jan Petersen (H) nå avviser at sharia praktiseres eksempelvis i Rosengård i Malmö eller andre deler av Sverige (VG papir 22. februar), snakker han definitivt uten kunnskap. Aje Carlbom er den forskeren i Sverige som har best innsyn i Rosengård. Han advarte i fjor sterkt mot radikaliseringen i denne bydelen, og pekte bekymringsfullt på hvordan ekstreme islamistiske krefter, som fritt har fått lov å etablere seg, drar ungdommen bort fra Sverige og inn i den ”saudiske varmen” (med andre ord, inn i ”sharia-varmen”). Men først tok han et oppgjør med etablissementets hjelpeløse bortforklaringer, som ikke gjør annet enn å forlenge den allerede lange veien så mange marginaliserte unge i Rosengärd har foran seg, som han ikke mener kan skyldes ”utenforskap”, men selvvalgt isolasjon.
«Inbyggt i detta ligger olika idéer om att invandrare i Rosengård inte släpps in i samhället, att samhället inte gör tillräckligt mycket för invånarna, att trångboddhet och kackerlackor helt och hollet är fastighetsägarnas ansvar och så vidare. Det är ett märkligt synsätt. Fastighetsägarna kan ju knappast beskyllas för att ha dragit in ohyra eller fuktskadat sina egna fastigheter.»
Carlbom peker så på et ubehaglig faktum, et faktum som likevel er helt åpenbart: I årevis har svenske myndigheter pøst inn ressurser for å løfte særlig muslimer inn i samfunnet, stort sett til liten nytte.
«Frågan är om det finns något land i Europa som gjort mer än Sverige de senaste decennierna för att integrera människor från andra länder. Ett oräkneligt antal projekt har genomförts, muslimer har kunnat praktisera islam fritt och uttrycka vilka kritiska idéer om samhället som helst utan att drabbas av repressalier. Muslimer har dessutom i minst två decennier haft goda relationer med regering och riksdag som ofta lyssnat till deras idéer.
Så länge offerperspektivet dominerar tänkandet kommer det att vara svårt att förstå stadsdelen Rosengård och andra etniskt och religiöst segregerade områden. Människorna i de här områdena är också i allra högsta grad aktörer som medvetet beslutat sig för att dra sig undan svenska miljöer. Skälen för detta kan variera. Många vill bo nära familj, vänner och landsmän och väljer därför trångboddhet i Rosengård framför egen lägenhet i andra städer eller stadsdelar. Bland muslimer är det vanligt att välja boende i Rosengård av det enkla skälet att det redan bor många muslimer där. Det är enklare att leva som muslim i området än utanför.»
Å kunne leve helt og holdent som muslim i hverdagen, synes å være alfa omega for flere og flere muslimer i Sveriges voksende enklaver. Slik videreføres maktstrukturene fra opprinnelseslandene, slik etableres det et kjønnsapartheid. Vi våger knapt å tenke tanken på hvor omfattende overgrep i religionen og kulturens navn er i disse enklavene: Hvor mange – eller hvor få – jenter fra eksempelvis Somalia slipper unna barberbladet, kniven eller saksa? Hvor mange jentebarn giftes bort i wahhabistenes moskeer? Hvor mange jentebarn og kvinner lever fullstendig marginaliserte liv rettighetsmessig, og er helt eller delvis frihetsberøvet i hverdagen? Hvor mange barn tvinges til å gå på koranskoler der imamer innprenter hatefulle læresetninger i de små barnesinnene, barnesinn som læres opp til å ta full avstand til den friheten svenske barn får inn med morsmelken?
Men det er ikke bare mot Sverige de ekstreme sloss. De sloss også internt, akkurat som i opprinnelseslandene.
«Moskén är utan tvekan den viktigaste religiösa institutionen för muslimer. I Rosengård finns flera olika så kallade «källarmoskéer», bönerum som är inhysta i cykelförråd eller förvaringslokaler. En uppfattning om den här situationen är att muslimer etablerat källarmoskéer i väntan på att kunna bygga upp arkitektoniskt riktiga moskéer.
Detta är en idé som behöver modifieras, åtminstone när det handlar om Rosengård. Här avspeglar moskéstrukturen politiska och religiösa skillnader i åsikter mellan islamistiska och andra grupper. Dessa problem har ingenting att göra med det svenska samhället utan är en «intern» fråga mellan muslimer. Det ser likadant ut i andra länder.
I Rosengård etablerades den stora moskén (Islamic center) 1984, det vill säga först av alla moskéer. Genom åren har moskén dragit till sig muslimer från olika delar av Sverige och världen. Dessa har träffats i moskén och etablerat grupper inom gruppen som initierat politiska diskussioner som lett till konflikter. Den stora moskéns ledning, med grundaren Beijzat Becirov i spetsen, har på grund av konflikterna tvingat bort «fraktionerna» från moskén och detta har gjort att de etablerat egna moskéer.
Källarmoskén som avhysts av fastighetsägaren har ingått i det religiösa nätverket kring en av Rosengårds äldsta källarmoskéer, Islamiska kulturföreningen. Jag intervjuade företrädare för den här moskén i början av 1990-talet och redan då var det känt att det var en så kallat «wahhabistisk» tolkning av islam som dominerade aktivisternas synsätt.»
I wahhabismens kjølvann finner man isolasjonisme. En ekstrem konformitet, der enkeltindividet knuses i et kynisk spill om makt og ”den gudegitte sannheten” – blant annet hvilken shariafortolkning som skal råde.
«Enkelt uttryckt är det en mycket konservativ uppfattning som handlar om att etablera en stark religiös kontroll av individer och samhällen. Typiskt för den här sortens islamister är att praktisera en bokstavstrogen trosuppfattning. Till skillnad från många andra islamiska aktivister avvisar wahhabister försöken som görs får att anpassa islam till europeiska förhållanden. Wahhabister är inte speciellt populära hos muslimer i allmänhet utan betraktas som fanatiker och sekterister.
Muslimer som praktiserar den här typen av religiösa uppfattningar är ofta «isolationistiska». Deras starka idéer om religiös «renhet» gör att de är noga med att inte besmittas av sekulära ideal eller värderingar. Att «bryta» med det dominerande samhällets normer är därför vanligt för wahhabister. Det kan handla om att man vill klä sig p ett annat sätt än andra, att man bosätter sig i segregerade områden, att man undviker miljöer som uppfattas som religiöst orena.»
Dette er blant annet oppskriften på å skape en underklasse: Den oppvoksende generasjonen avskjæres effektivt fra høyere utdannelse. Ikke av svenske myndigheter, men av sine egne. Sveriges kamp for integrering, svares med en omfattende, ja, en total motkamp fra wahhabistisk hold.
«Under 1990-talet drogs många somalier in i den här religiösa rörelsen. Följden av detta blev att många av religiösa skäl undvek högre utbildning på högskolor och universitet eftersom det enligt wahhabistisk ideologi riskerade att förstöra den religiösa tron.
Wahhabisterna i Rosengård har försökt att rekrytera ungdomar till sin verksamhet i flera år. För tolv år sedan tog de över och islamiserade verksamheten i en hyresgästförening i området och i samband med det exkluderade man en grupp romer.
Att avhysa den här gruppen från källarmoskén i Herrgården kan uppfattas som diskriminerande och okänsligt men det finns ingenting som hindrar ungdomarna här från att besöka den stora moskén (eller andra moskéer) i området. Det är önskvärt att unga muslimer i området söker sig till andra moskéer i eftersom den wahhabistiska läran allvarligt försvårar integrationsprocessen för kommande generationer. Extrema läror, oberoende av ideologi, riskerar att göra människor till «outsiders» som får det mycket svårt att bli delaktiga i majoritetssamhället.
Muslimska ungdomar i Rosengård behöver inte fler moskéer. De behöver svensk utbildning och fler vägar in i det svenska samhället.»
HRS har også rapportert om krav fra den svenske paraplyorganisasjonen Sveriges muslimske råd, som ved flere anledninger har krevd offisiell innføring av sharia i blant annet ekteskapslovgivningen. Vi har også rapportert om jentebarn som giftes bort.