Ifølge ny statistikk fra det Brottsförebyggande rådet i Sverige (BRÅ) ble det i 2009 anmeldt ca.15.000 seksualforbrytelser i Sverige, som er en økning på 10 prosent i forholdt til 2008. Av disse utgjør voldtekter og seksuell trakassering (sexuellt ofredande) hovedandelen. Tallene forteller at begge disse kategoriene er økende; voldtekter med 9 prosent til ca. 5.880 saker og seksuell trakassering med 5 prosent til ca. 7.560 saker.
Til dette bildet er også en økning av anmeldte voldtekter mot barn under 15 år. Hele 38 prosent flere barn under 15 år ble voldtatt i 2009 mot 2008. Dermed nærmer andelen anmeldte voldtekter mot barn under 15 år på ett år seg 2.000 (1.910 anmeldte voldtekter). Anmeldte voldtekter mot barn i alderen 15 – 17 år minsket derimot med fem prosent til ca. 940 saker. Dette tilsier at i underkant av 3.000 (2.850) anmeldte voldtekter i Sverige årlig handler om barn under 17 år. Det heter i en forklaring til statistikken at den kraftige økningen i voldtekter av barn under 15 år henger sammen med to anmeldte forhold som inneholdt et stort antall saker, uten at dette spesifiseres nærmere.
 |
 |
Det kommer derimot ikke klart frem av de overnevnte tallene om andelen seksuell tvang og utnyttelse (på 1.309 saker) inngår i andelen saker som omhandler seksuell trakassering (på 7.560 saker), om de inngår i andelen voldtekter (på 5.879 saker) eller om dette er en kategori som står for seg selv. Det kommer også frem fra illustrasjonen (se fig.8) at andelen seksuell utnytting og tvang siden 2007 har hatt en feil utvikling, mens andelen anmeldte voldtekter bare synes å fortsette å stige.
Utviklingen i Sverige har fått flere til å reagere, og det var da også mange som syntes initiativet ”Stop våldtäkter nu” var et berettig initiativ, kanskje bare et tiår eller så for sent ute. Men så vel var det heller ikke. For kort tid etter at initiativet ble lansert, ble det hevdet fra stiftelsen Expo at de som sto bak initiativet var nynazister. HRS var en av de som hadde skrevet om ”Stop våldtäkter nu”, og som ble tipset om Expos påstander. Vi sjekket opp via fagpersoner i Sverige, som heller ikke klarte å finne ut hvorvidt det var noe i disse påstandene, men på grunn av usikkerheten valgte HRS å fjerne omtalen på rights.no.
For om initiativet var aldri så berettiget, må det også være renhårig i sin målsetting. Derfor er det fortsatt mange som påpeker at utviklingen i Sverige går i feil retning, men det synes ikke være like mange som makter å gjøre noe med det. For kort tid siden var forfatter og skribent Liza Marklund ute i Expressen (10. januar 2010) der hun kalte utviklingen ”et slag mot rettssikkerheten”.
Vi måste börja tala om en ny form av rättsröta.
Inte bara den sort där oskyldiga män fälls för brott på obegripligt lösa grunder, utan också den som innebär att brottsoffren lämnas i sticket och får betala priset för myndigheternas slarv och misslyckanden.
Det här är en form av rättsröta som ökar.
Ett exempel: våldet mot kvinnorna i Sverige blir allt värre. Antalet anmälningar av misshandel och grov kvinnofridskränkning har ökat med 34 procent på tio år.
Samtidigt leder allt färre brott mot kvinnor till åtal.
Det visar den senaste statistiken från Brå, Brottsförebyggande rådet.
Ökningen av antalet brott beror delvis på att fler kvinnor anmäler, men också på att det faktiska våldet har blivit vanligare.
For å synliggjøre at volden har blitt vanligere, gir Marklund nettopp eksemplet med andelen voldtekter (men hun ikke fanget opp 2009-tallene og forholder seg således til 2008):
Ett annat exempel: Antalet anmälda våldtäkter har fördubblats på 20 år, under 2008 var de 5446 stycken (en ökning med 15 procent mot året innan). Av dessa gick 1515 till åtal. 260 gärningsmän fälldes.
Marklund er også opptatt av det som antas å være enorme mørketall, og hvordan samfunnet faktisk møter disse overgrepene:
Samtidigt visar Brå:s egna undersökningar att bara fem till tio procent av alla våldtäkter polisanmäls.
Lågt räknat begås alltså drygt 50 000 våldtäkter per år i Sverige, kanske är de så många som 100 000.
För samtliga dessa brott fälldes alltså 260 våldtäktsmän.
Polisen har inte kunskap eller intresse att utreda brotten ordentligt.
Rättsmedicinalverket har inte tid att undersöka brottsoffren.
Åklagarna, i den mån de alls hinner väcka åtal innan brotten preskriberas, bollar fallen mellan sig tills ingen längre har något huvudansvar. De kallar inte alla vittnen till rättegångarna eller missar att överklaga.
Domstolarna slarvar med både fakta och domskäl, hänvisar till saker under förhandlingen som aldrig har sagts och dömer därför godtyckligt och ojämnt.
Det här är naturligtvis en förfärlig situation, och den drabbar alla.
Heller ikke mediene slipper unna Marklunds vrede, idet hun mener de er mer opptatt av ”uskyldige menn” enn av det faktiske fenomenet:
I medierna är det dock kutym att enbart granska den traditionellt erkända sidan av problemet – den som alltså innebär att oskyldiga människor (oftast män) inte får en rättvis och korrekt rättegång.Rent juridiskt är detta givetvis den viktigaste aspekten på frågan. Att hellre fria än fälla utgör grundbulten för vårt rättssamhälle.
Att som reporter skriva om oskyldigt dömda män är därför en säker väg till ryggdunkningar och journalistpriser.
Men, som sagt, jag anser att vi också måste belysa rättsrötans andra ansikte – det som innebär att rader av våldsamma gärningsmän faktiskt frias.
De får, de facto, samhällets välsignelse att fortsätta med sin brottslighet – den var ju tydligen inte klandervärd.
Marklund understreker at til syvende og sist handler det om vår grunninnstilingen:
Till syvende och sist handlar hela problematiken om vår grundinställning till den här typen av brottslighet.
Jag har träffat åklagare som kallar lagen om grov kvinnofridskränkning för «en politisk lag» – till skillnad från alla andra lagar som är… vad då? Gudasända?
Jag har mött rader av polismän som himlar med ögonen över kvinnor som tar upp deras dyrbara tid med sitt gnäll över några snytingar och en kniv i bildäcket.
Jag har läst dom efter dom som flödar över av empati för den stackars arbetslöse gärningsmannen, där man inte ens har rätt namn på den mördade småbarnsmamman.
Detta är en skam för ett rättssamhälle.
Förtroendet undergrävs på precis samma vis när oskyldiga döms som när skyldiga frias.
Det är dags att, på allvar, diskutera den nya rättsrötan.
Men, som tallene for 2009 fra BRÅ viser: så langt er utviklingen bare en større skam for rettsstaten Sverige.