Philip Wendahl, teol stud, författare och debattör
När Belgien nu väntas bli det första landet i Europa som förbjuder burka och heltäckande klädedräkter går Amnesty och svenska ”feminister” hellre till försvar för bärandet av burkan än för kvinnors rätt att slippa den – det är ovärdigt ett upplyst och jämställt samhälle och ett svek mot kvinnorna.
Den heltäckande slöjan är ett mobilt fängelse där kvinnan reduceras till mannens egendom – ett objekt.
Det finns många kvinnor som ”väljer” burkan som en följd av en långt gången hjärntvätt snarare än som en följd av ett fritt val.
Det finns burkabärande kvinnor – kvinnliga islamister som bär fram samma odemokratiska och kvinnofientliga värderingar som somliga män. Varför ska vi vrida klockan tillbaka till medeltiden för att «lyssna på» just dessa kvinnor?
Religionsfrihet måste också få innebära frihet från just religion. På samma sätt som vi inte accepterar hakkors på offentliga platser ska vi inte acceptera denna politiska symbol som kränker halva världens befolkning.
Var är debattartiklarna, manifestationerna och stödet från Amnesty och jämställdhetsländer som Sverige, när kvinnliga demonstranter i Iran, Irak, Afghanistan och Saudiarabien riskerar sina liv genom att bränna sina slöjor och burkor?
I grund och botten handlar bärandet av heltäckande slöja om könsapartheid – en fixering att dels separera pojkar och flickor och dels placera flickorna i tydlig underordning under pojkarna.
Islam har flyttat fram sina kvinnofientliga positioner de senaste decennierna i västvärlden, med stöd av kulturrelativisterna och argument om «religionsfrihet. Det finns separata simhallar och gymnastikhallar för män och kvinnor eftersom «våra svenska muslimer» vill ha det så. Det finns könssegregerad undervisning för barn eftersom «nya svenskar» från «andra kulturer och religioner» gärna vill ha det så. De finns ett «mångkulturellt hälsovårdssystem» för reparationer av mödomshinnor och oskuldsintyg, för ungdomar vars «renhet» ifrågasatts av släkten.
Myndigheter utfärdar oskuldsintyg för att intyga att den kommersiella och sexuella varan – det vill säga flickan – är orörd och lämplig för föräldrarnas äktenskapsaffärer.
Vi har redan sett könsstympningar och flera hedersmord på «försvenskade» flickor, men enligt Mona Sahlins integrationsexpert professor Masoud Kamali var de väldigt få och var mest ute efter en egen lägenhet.
Att flera pojkar hedersmördades i Europa ska man inte nämna alls – det skulle störa feministetablissemangets teori om könsmaktsordningen. När Amnesty, politiker, Röda Korset, Barnombudsmannen, Diskrimineringsombudsmannen, JämO och Rädda Barnen tiger om vad burkan – och slöjor på barn – representerar, gör de sig skyldiga till en rasistiskt färgad politik där man skapar skillnader och radikalt olika levnadsvillkor för svenskar och en del invandrarkvinnor. Att i mångkulturalismens namn stödja burkan – ett totalt osynliggörande av det ena könet – är inget annat än könsrasism. Burkaförtrycket är inte en fråga om mänskliga rättigheter utan handlar om frihet till ett totalt kvinnoförtryck.
Som en direkt åtgärd mot könsrasism borde vi hälsa ett burkaförbud i Sverige och resten av Europa välkommet. Att man försöker avfärda tankarna bakom ett förbud som främlingsfientlighet, som spelar intoleranta partier i händerna, är bara ett trick för att slippa tala om vad som finns bakom burkans fasad och ta diskussionen. Tror man att kvinnor «själva väljer» att bära burkor borde man också inbilla sig att kvinnor själva väljer att bli stenade för att visa att de «ångrar sina synder».
Som utlandsfödd debattör kan jag aldrig acceptera kompromisser med en primitiv människosyn på min eller andras bekostnad. Jag välkomnar ett mångetniskt samhälle, men med nolltolerans mot religiöst och kulturellt färgade brott mot kvinnors rättigheter. Vi får aldrig vara toleranta mot intoleransen.