Rita Karlsen, HRS
Statstisk sentralbyrå (SSB) i Norge har måttet tåle kritikk for sine befolkningsfremskrivninger, ikke minst fra oss i HRS. Men de har aldri innrømmet at vår kritikk har vært berettiget, tvert om har de hardnakket påstått at vi ”tar feil”. Det SSB derimot velger å overse er hvordan det kan ha seg at de prognosene vi har utført for fremtidig befolkningsutvikling har truffet langt bedre enn SSB sine egne. SSB kan derimot ikke underslå lenger at deres prognoser ikke har truffet så bra, og deres noe tynne unnskyldning er at ”innvandringen har vært større enn forventet”, og at de ikke hadde forventet at arbeidsinnvandrere, spesielt fra Øst-Europa, i en slik skala ville velge å bosette seg permanent i landet.
Kreativ lek med definisjoner
Samtidig har SSB tatt et tilnærmet retorisk grep, som dessverre kan få betydelige politiske følger. De har omdefinert hvem som tilhører innvandrergruppene, og slik sett klarer de å skrive flere personer ut av innvandrerbefolkningen og inn i den ”øvrige befolkningen”. SSBs argumentasjon kommer ofte som et spørsmål: ”Når slutter en innvandrer å være innvandrer?”, men jeg har aldri sett eller hørt SSB forklare når og hvorfor ”den norske befolkningen” opphørte og den såkalte ”øvrige befolkningen” ble innført.
Slike omdefineringer er et vanlig politisk grep. Vi hørte sist om det i dag, idet Indonesia ønsker å definere palmeoljeplantasjer som skog. Men det liker visstnok ikke den norske regjeringen, som bidrar med milliarder av kroner for å redde verdens regnskog. Avtalen med Indonesia går ut på at Norge har sagt ja til å betale inntil seks milliarder kroner hvis de forplikter seg til å bevare regnskogen. Å inkludere palmeoljeplantasjer som regnskog defineres som ”kreativ lek med definisjoner”.
Vi kjenner flere slike ”kreative leker med definisjoner”, for eksempel omdefinering av hvem som skal betegnes som arbeidsledige (eller arbeidssøkende, som det nå heter), der de som går på ulike tiltak blir trukket ut av arbeidsledighetskøen. Da ser alt raskt bedre ut på papiret. Men problemet er selvsagt like reelt.
At det foregår slike kreative definisjoner kan man i en politisk kontekst forstå, men når det derimot kommet fra et statlig byrå eller et direktorat, bør flere bjeller ringe. HRS har sagt det før, og gjentar det gjerne: SSB omdefinering av definisjoner innen innvandringsstatistikk bidrar mer til forvirring enn oppklaring. Det er særdeles uheldig, all den tid SSB ønsker å være en seriøs statistikkleverandør og analyseenhet.
Men til tross for SSBs standhaftige utfall mot HRS vet vi at vår kritikk diskuteres seriøst internt i byrået. Det skal SSB ha honnør for, da det bevitner at SSB ønsker å forbedre seg. Men vi skulle selvsagt ønske at det også ble politiske reaksjoner på SSBs iver etter å gjøre bruk av kreative definisjoner som vil få betydelige samfunnsmessige konsekvenser.
Befolkningsfremskrivninger
Å treffe sånn noenlunde riktig hva gjelder fremtidig befolking er av særdeles stor politisk betydning. Det gjelder både antall, fordelingen innenfor ulike befolkningsgrupper og alderssammensettingen. Ved å ha orden på dette kan politikerne planlegge, og budsjettere, bedre hva gjelder behovet for barnehager, skoleplasser, boliger, infrastruktur og eventuell forventede fremtidig trygdeytelser og skatteinntekter.
Befolkningsfremskrivninger var langt enklere når innvandring var tilnærmet et null-tema i Skandinavia. Da handlet det i hovedsak om antallet fødte versus antallet døde, som er en relativt kontrollerbar variabel. Mindre forutsigbar er innvandringen, men likevel har all erfaring de siste tiårene bevist at det går én vei: vedvarende høy innvandring, som dessuten kan være økende. Sistnevnte handler ikke om et ”naturgitt fenomen” som alene kan tilskrives undertrykking, kriger og nød i verden, men vel så mye om en bevisst politikk, blant annet gjennom familieetableringer i Norge.
Men akkurat denne kjensgjerningen synes både det svenske og norske statistikkbyrået å overse. I SvD.se hevder demografikonsulent Åke Nilsson at hans beregninger tilsier at den svenske befolkningen vil øke mye raskere enn det prognosene fra SCB tilsier. Og det vil få samfunnsmessige konsekvenser:
En kalkyl som visar på en betydligt snabbare tillväxt i befolkningen än den officiella befolkningsprognosen presenteras här. Utgångspunkt för kalkylen är att inflyttningen till Sverige fortsätter att öka under de kommande 30 åren i samma takt som den gjort tidigare det vill säga med 1 000 personer om året. Resultatet blir en folkmängd på cirka 12 miljoner år 2040. Man får räkna med att det kan bli avvikelser på ett par hundra tusen upp eller ned beroende på att ökad invandring ger större osäkerhet. Sannolikheten är dock låg att Sveriges folkmängd ska uppgå till endast 10,5 miljoner år 2040 som SCB anser. Den officiella prognosen bortser från den trendmässiga uppgången och räknar istället med att invandringen kommer att avta med 20 000 – 25 000 personer under de närmaste 6 åren för att därefter ligga på en konstant nivå.
Äldre prognoser har systematiskt underskattat inflyttningen till Sverige. Invandringen 1991-2010 översteg den prognostiserade med 30 procent under den första 10-årsperioden och med drygt 100 procent under den andra 10-årsperioden.
Underskattningen av den framtida folkmängden får konsekvenser både på riks- och lokalplanet. Det är inte bara folkmängdssiffran som blir för låg utan också åldersfördelningen påverkas. Invandrarna är unga, föder barn och föryngrar därmed befolkningen. Jämfört med den officiella prognosen visar kalkylen på cirka 460 000 fler barn och ungdomar (0-18) år 2040, nästan 900 000 fler i de förvärvsarbetande åldrarna (19-64 år) och cirka 100 000 fler ålderspensionärer.
Myten ”att allt färre ska försörja allt fler” kan avfärdas. Tyvärr är risken stor att framtidsstudier, som till exempel Långtidsutredningen, Välfärdens finansiering i framtiden, dragit slutsatser som inte är relevanta beroende på att de bygger på en prognos som underskattar tillväxten i befolkningen.
Som kjent er det mange svensker som har tatt veien til Norge. De utgjør nå den nest største innvandrergruppen (det vil si første- og andregenerasjon) i Norge med sine 34.108 (per 1.januar 2011). Det er flere enn de med opprinnelse i Pakistan, som på samme tidsrom utgjorde 31.884. Polakkene troner derimot på toppen med sine 60.610 personer.
Men dette er bare en ”halv sannhet”. For mens svenskene først og fremst utgjør førstegenerasjonsinnvandrere og polakkene er en ny innvandringsgruppe, er pakistanerne en av de gruppene med lengst botid. Derfor er det da også flere og flere innenfor denne gruppen som gifter seg og får barn. Men når en norskfødt med pakistanske foreldre gifter seg og får barn med en ektefelle fra Pakistan, blir barnet statistisk beregnet som norsk. Det er derfor det er så mange ”mørketall” i statistikken og det er derfor det er så vanskelig å forutsi hva som kan bli de store politiske oppgavene fremover.
Men Åke Nilsson har utvilsomt et poeng når han peker på følgende for Sverige:
Den ökade invandringen och den snabbt växande befolkningen ger avtryck inom politikområden:
Migration: Ett stigande migrationstryck från Asien och Afrika ger en större belastning på tillståndsprövningen.
Integration: Fler utomeuropeiska migranter medför att fler behöver genomgå introduktion och utbildning så att de kan konkurrera om jobben.
Bostad: En folkökning på ca 60 000 per år i de 3 storstadslänen kräver ett nytillskott av 30 000 bostäder årligen för att undvika förvärrad bostadsbrist.
Infrastruktur: Tillväxten i de tre storstadslänen gör att spår och vägar behöver mer underhåll och byggas ut snabbare både inom länen och mellan länen.
Utbildning: Fler födda och hög invandring ger fler barn i förskola och skola. I till exempel åldern 7-12 år ökar antalet barn med cirka 200 000 till cirka 800 000 fram till 2030. Ett nettotillskott av 800-900 lärare för årskurserna 1-6 behövs årligen under de kommande 20 åren.