Rita Karlsen, HRS
I Sverige har det de siste ukene pågått en debatt om privatskoler (friskoler), spesielt relatert til de religiøse, og i særdeleshet til at kreasjonisme mer eller mindre overstyrer undervisningen. Den svenske regjeringen sier den vil stramme inn reglene for religiøse privatskoler, med tydeligere retningslinjer for undervisningen og hyppigere og bedre kontroller.
Dette innebærer at kreasjonisme ikke får blandes sammen med eksempelvis biologiundervisningen, men må sortere under trosspørsmål (religionskunnskap). Dette uavhengig av om man tror at verden og livet er et resultat av guddommelig makt (skapt av Gud) heller enn naturlig evolusjon. Med andre ord skal det skilles skarpt mellom religionsundervisning basert på tro og det som kan defineres som vitenskap. Skoler som ikke følger dette skillet og andre definerte krav, skal kunne bøtelegges. I tillegg kan skolemyndighetene beslutte å stenge skolen med to ukers varsel, i påvente av nærmere utredning.
I dag tar Rebecka Bohlin i en lederartikkel på Arbetaren.se til orde for at foreldrenes religionstilhørighet ikke skal være styrende for barnet i det offentlige rom. Hun skriver:
Varje gång vi får en blankett hem från den kommunala förskolan där vi ska fylla i sonens tider för kommande veckor, eventuella födoämnesallergier med mera finns också en rad där vi ombeds fylla i vilken religion han tillhör (han är två år). Vi brukar skriva något i stil med: ”Han kan ju inte prata så mycket än, så vi har inte diskuterat eventuell religionstillhörighet”. Ingen reaktion. Frågan återkommer på nästa blankett.
Den enda information personalen behöver ha är, rent konkret, om barnen inte tillåts äta viss mat, med hänsyn till religion eller andra skäl (vilket ju ryms på födoämnesraden), så varför? Barn ska väl ändå inte behandlas olika i förskolan på grund av föräldrarnas eventuella trosuppfattning?
For Bohlin mener det bør være en selvsagt frihet å få velge sin egen religion, eller fravelge enhver religion, som en naturlig nok ikke gjør før en blir et mer selvstendig tenkende individ. Men i dag fungerer det ikke slik, verken i Sverige eller i Norge, eller i de fleste andre land. Det er foreldrene som velger religion for sine barn, ja, de kan til og med plassere barna i offentlig finansierte religiøse privatskoler. En del innvender at om ikke staten finansierer disse skolene så kunne man heller ikke gjør krav på innsynsrett og kontroller, som igjen kan være negativt for barna. Men dette avviser Bohlin, og påpeker at opplæringsloven gjelder for alle skoler – uavhengig av finansiering.
Derfor er Bohlin helt enig med den svenske regjeringens nye linje med hyppigere og bedre kontroller med de religiøse friskolene. Men hun vil at vi skal gå enda lengre: barn må få slippe enhver religiøs indoktrinering. Hun viser til forfatteren og journalisten Lena Ringqvist, som har skrevet boken ”Som en tjuv om natten”, om hvordan den kommunale skolen var et ”pusterom” fra den religiøse indoktrineringen hun selv var utsatt for hjemme. Ringqvist etterlyser et slikt pusterom for alle barn som lever i religiøse familier, slik at de ikke tvinges inn i uselvstendige religiøse forestillinger. Dette er et viktig poeng: Å la barn slippe indoktrinering – det er sann religionsfrihet.