HRS har påpekt følgende mange ganger før, men relatert til at Antirasistisk senter tillegger HRS meningene til Julia Caesar, finner vi det på sin plass å lenke denne kommentaren til samtlige av hennes essay: ”Julia Caesar” er et pseudonym. Vedkommende er en svensk journalist som har fått mer enn nok av hvordan innvandrings- og integreringsspørsmål håndteres i svenske medier, men hennes meninger slipper ikke til – i likhet med alle i Sverige som er kritisk til den høye innvandringen som Sverige har praktisert i en årrekke. Når vi velger å publisere Caesar er det fordi vi mener hun representerer det undertrykket som eksisterer i Sverige. Men igjen, det er hennes meninger, ikke våre.
”The past is never dead. It’s not even past.” Det förgångna dör aldrig. Det är inte ens förgånget. Orden är den amerikanske författaren William Faulkners (1897-1962). Han skrev dem 1951. Tjugofem år senare skriver den östtyska författarinnan Christa Wolf (1929-2011) samma sak i sin bok ”Kindheitsmuster” (Barndomsmönster):
”Das Vergangene ist nicht tot, es ist nicht einmal vergangen.”
Sextioett år senare. Sverige 2012. Orden är smärtsamt sanna. Vi intalar oss att vi lever i en demokrati som kännetecknas av ”öppenhet” och ”tolerans”, ”frihet” och ”rättvisa”. Men orden och språket är utsatta för förräderi. Det finns ord som inte får uttalas, frågor som inte får ställas. Politiker och journalister förvisar allt fler ord till en tabubelagd zon. De devalverar våra ord och ger dem nya innebörder som ska föreställa vara positivt laddade men som klingar ihåligt och falskt i mötet med verkligheten. Vid yttrandefrihetens gränser vaktar självutnämnda vakthundar med dreglande käftar, beredda att slita vem som helst i stycken som överträder deras egna godtyckliga gränser.
Ibland tänker jag på de vakter som dygnet runt stod utposterade i Berlinmurens vakttorn med order att skjuta ihjäl alla som försökte fly från DDR-diktaturen. De lyckades mörda mellan 136 och drygt 200 personer, siffrorna är osäkra. Innan muren byggdes 1961 hade 2,7 miljoner östtyskar flytt till Väst. I DDR kallades muren ”den antifascistiska skyddsvallen”, ett exempel på hur ord kan användas för att vilseleda. Var vakterna övertygade om att de försvarade ”demokrati” och ”frihet”? Ansåg de sig vara förvaltare av ett moraliskt imperativ till förmån för den välsignelsebringande kommunismen? Eller var vakttjänsten bara ett jobb som andra?
Även DDR hade en lag om yttrandefrihet
Genom hela historien har orden och språket varit ett av maktens effektivaste medel för indoktrinering och styrning av folket. Även i DDR var yttrandefrihet inskriven i lagen. I DDR:s författning paragraf 27 stadgades att varje medborgare hade rätt att ”fritt och offentligt yttra sin åsikt”.
Men i paragraf 220 i samma lag stod att ”angrepp på det politiska systemet”, ”fientlig hets” och ”störande av ordningen” inte tolererades.
Journalisterna gick i diktaturens ledband och utsattes för repressiva åtgärder om de inte förhöll sig ”ideologiskt pålitliga”. Det ledde naturligtvis till en långtgående självcensur, en ”sax i huvudet” på journalisterna, som klippte bort allt som inte var ideologiskt önskvärt.
”Via telefon och telegram förmedlades dagligen rekommendationer till redaktionerna både när det gällde språkbruk, vilka ord som skulle användas, vilka ämnen som skulle prioriteras och vilka som skulle uteslutas” skriver professor Birgitta Almgren i ”Inte bara Stasi… Relationer Sverige-DDR 1949-1990”.
Åsiktsfascismens vakthundar håller vakt
Yttrandefrihetens vakthundar i dagens Sverige – kontra vakterna i Berlinmurens vakttorn. De svenska regeringarna, både de socialdemokratiska och den borgerliga, och hela det svenska kulturlivet hade ytterst intima förbindelser med diktaturen DDR under hela dess existens 1949-1990. DDR:s skolsystem, ”ett av de progressivaste och modernaste”, var förebild för den svenska grundskolan. Det är tjugotre år sedan Sovjetunionen, DDR, Nicolae Ceaușescus diktatur i Rumänien och världskommunismen kollapsade. Men Sveriges intima mellanhavande med DDR-diktaturen har aldrig dött. Stanken från DDR vilar fortfarande tung över Sverige.
Åsiktsfascismens vakthundar håller fortfarande vakt. De morrar, gläfser, visar tänderna och hugger. De sliter med en tung uppgift – att bekämpa verkligheten och säkra sitt eget formuleringsprivilegium. Med raseri och oro ser de på yttrandefrihetens utveckling i Sverige där snart sagt vem som helst som har tillgång till Internet häver upp sin röst och sticker hål på den statliga doktrinens propagandalögner.
Utvecklingen håller på att beröva vakthundarna något som de trodde sig ha monopol på för evig tid: rätten att avgöra vilka tankar och ord som är legitima och vilka som får göra sina röster hörda i den allmänna debatten. Den rätten är de beredda att slåss för med vilka medel som helst. Jag upprepar: vilka medel som helst. Vakthundarnas hotfulla morranden ligger som en dov ljudmatta över det offentliga rummet.
Det ger dem ångest. De trappar upp.
I enstaka ögonblick av klarhet inser de möjligen att de håller på att tappa greppet. Att loppet är kört. Det ger dem ångest. De trappar upp. Det är då de stänger kommentarsfälten. Det är då de rasar i media över ”rasistisk problemformulering”. Det är strävsamma tider för mångkulturalismens totalitära blodhundar. De känner vittringen av rasism överallt.
När SVT Agenda i partledardebatten den 7 oktober ställde frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” gick drevet bland vakthundarna omedelbart igång. Nu blev det inte en debatt om invandringspolitik utan istället en tävling i medmänsklighet, där sju partiledare som abonnerar på begreppet gaddade ihop sig mot den åttonde, Omänsklige (se senaste krönikan ”De medmänskliga”).
Men bara att frågan över huvud taget ställdes utlöste galopperande härdsmälta hos den politiskt korrekta monopolistiska elit som nu med fasa känner skälvningarna ända upp på övre däck när deras ideologiska elfenbenstorn skakar i sina grundvalar. Verklighetsfrämlingarnas bastioner håller på att krackelera och desperationen stiger.
”Det som sker är en icke-fråga för eliten. De springer omkring som blinda möss på Titanics promenaddäck och kvider fartygets lov” skriver en vän i ett mail.
Vem avgör vad som får sägas?
Anna Lena Lodenius: » … en förskjutning av vad som får sägas i det offentliga samtalet.»
För vakthunden Anna-Lena Lodenius, ”expert på främlingsfientlighet”, är frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” ”ofattbar”. Den får inte ens ställas.
Lodenius skriver på SVT Debatt:
”Hur mycket invandring tål Sverige?” En smått ofattbar fråga att ställa i en partiledardebatt. Frågan, som den formulerades av Agendas Mats Knutson i SVT i söndags (7/10), förutsätter att invandring är en belastning. Den senaste partiledardebatten i Agenda visade en pågående trend. Allt fler journalister verkar oreflekterat tycka att gruppfördomar om invandrare och minoritetsgrupper är en legitim utgångspunkt för offentlig debatt. Åsikterna bemöts förstås – men slutintrycket blir ändå en förskjutning av vad som får sägas i det offentliga samtalet.”
Här avslöjar Anna-Lena Lodenius sin totalitära agenda så det ryker. ”En förskjutning av vad som får sägas i det offentliga samtalet”? Får sägas? Vem avgör vad vem ”får säga” i det offentliga samtalet? Anna-Lena Lodenius?
”Invandringen har blivit en oerhört laddad fråga i vår tid. Det beror delvis på att främlingsfientliga och rasistiska grupper till stor del fått sätta agendan” påstår Anna-Lena Lodenius.
Verkligen? Här glappar det rejält i verklighetskontakten, som alltid hos dessa dreglande vakthundar. I själva verket har konsensusförlamade massinvandringsanhängare bland politiker och journalister helt utan folklig förankring fått sätta agendan i fyra decennier. De har kunnat göra det ostörda av allmän debatt eftersom de har kallat alla med avvikande åsikter för ”rasister”.
Vakthunden Karin Pettersson får upp vittringen
Karin Petterson: ”Sverigedemokraterna håller på att tippa hela samhällsdebatten.”
Vakthunden Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, vill inte vara sämre. Hon dreglar, hon hakar på, nu har hon fått upp vittringen:
”Förra söndagen ställde SVT:s Agenda frågan: ’Hur mycket invandring tål Sverige’ i sin stora partiledardebatt. Det sker en snabb förskjutning nu. 1 857 549 personer i Sverige är antingen födda utomlands, eller har två föräldrar som är det. Det är en femtedel av Sveriges befolkning. Denna grupp människor bestående av personer med olika bakgrund, har Sveriges ledande samhällsprogram nu valt att beskriva som ett problem” gläfser Karin Pettersson och hävdar att ”Sverigedemokraterna håller på att tippa hela samhällsdebatten.”
Förbjudet att fråga hur mycket invandring Sverige tål
Det finns alltså frågor som inte får ställas i Sverige. Man får inte ifrågasätta Europas mest extrema invandringspolitik. Man får framför allt inte ställa kvantifierande frågor av typen ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. Det är den farligaste frågan av alla, för den utgår från att det finns en gräns.
Det är just den frågan som både politiker och journalister skyr som pesten, och de har sina skäl.
Dels antyder frågan att invandringen är något annat än en renodlad välsignelse för Sverige. För vakthundarna är det en direkt kruppframkallande tanke. Dels inrymmer den den hisnande tanken att Sveriges resurser inte är oändliga. Någon gräns får inte existera, Sverige ska vara ett gränslöst land som bär hela jordens befolkning (sju miljarder). Det finns inga problem, det finns bara utmaningar. Säg till en vakthund med vänsteragenda att Sverige inte kan hjälpa hela världen och se chockeffekten i hans eller hennes ögon, strax innan det reflexmässiga hatet vräks över dig.
Den som ids kan höra Karin Pettersson gläfsa och tugga på sitt gummiben i ett inslag i SR Studio Ett. Hon anser på fullt allvar att det är hon som har rätt att bestämma vilka frågor som ska diskuteras i Sverige och också hur frågorna ska diskuteras. Vem har inbillat henne det?
Hon får svar på gläfset av en förbannad Eva Landahl, ansvarig för partiledardebatten i SVT Agenda.
”Tvingades” flytta från mångkulturella Tensta
Johanna Langhorst: «Det finns säkert en väldig massa människor i gruppen analfabeter som klarar sig bra ändå, som kan ta städjobb.”
Johanna Langhorst är en flitig vakthund i den radikalfeministiska ytterfåran. Hon drar sig fram som radioproducent och har tillsammans med en annan radikalfeminist, Maria ”Bitterfittan” Sveland, gjort radioserien Heliga familjen om vilket helvete det är att leva med man och barn.
Johanna Langhorst har annars gjort sig känd för att hon och hennes familj ”tvingades mot sin vilja” att flytta ifrån Tensta, en mångkulturberikad förort utanför Stockholm, sedan den äldste sonen blivit rånad två gånger och inte längre vågade gå hem från tunnelbanan.
Varför inte ett fackeltåg till förmån för rånarna?
Vilka slutsatser drog Johanna Langhorst av den ”påtvingade” flytten? I ett inlägg präglat av svårslaget hyckleri skriver hon i Svenska Dagbladet den 16 maj 2010:
”Utanförskap uppstår inte av sig själv. Att somliga blir utanför beror på att andra stänger dem ute. Den resurstarka svenska medelklassen ägnar sig åt att skydda sina privilegier och sprida skräck, förakt och fördomar om miljonprogrammen och dess invånare. Fördomar som gör det omöjligt att lösa de verkliga problemen i miljonprogramsområdena.”
Sedan skyddar hon sina medelklassprivilegier och flyttar från Tensta. Signaturen Mikojan skriver på Flashback:
”Att Langhorst flyttade från Tensta bara för att sonen rånades några gånger gör henne till en klockren rasist. Hon lämnade de invandrade ungdomarna i Tensta åt sitt öde. Istället, som den goda twittervänster hon är, skulle hon förstås ha samlat ihop till ett rejält fackeltåg för de missförstådda unga rånarna.”
”Problem med invandring är en rasistisk problemformulering”
Nu har Johanna Langhorst fått ett nytt svårartat hycklerianfall. I gårdagens SR ”Medierna” (tidskod 14:19) angriper hon programmet för ”en rasistisk problemformulering” i deras reportage om partiledardebatten i SVT Agenda förra lördagen, den 13 oktober.
På twitter har omdömena varierat från ”det äckliga lilla programmet” till ”ett vidrigt inslag”. Om man pekar ut en grupp som problematisk är man rasistisk, anser vakthunden Johanna Langhorst:
”Jag tycker inte det är okej att använda en rasistisk problemformulering i svensk media idag. Och, liksom, Sveriges Radio har skrivit en policy där man, liksom, säger att man absolut inte ska göra sånt” säger hon.
Hon ger sin allranådigaste tillåtelse till att prata om fattigdom och segregation. ”Men det har ingenting med invandring att göra, det har klassmässiga orsaker.”
Inte heller de invällande skarorna av analfabeter är något problem för Johanna Langhorst.
”Det är ju människor det handlar om. Det finns säkert en väldig massa människor i gruppen analfabeter som klarar sig bra ändå, som kan ta städjobb.”
”Den yttersta vänstern har aldrig kommit över kommunismen”
”När minnet av Sovjetunionen bleknar blir de kommunistiska idéerna förföriska igen. När maoismen, de röda khmererna och den sydamerikanska gerillan är glömda, då blomstrar Third World-ismen. Ideologier dör aldrig, de går bara igenom en metamorfos och föds på nytt i ny form just när man tror att de för alltid är begravda. Den yttersta vänstern har aldrig kommit över kommunismen, den visar än en gång att dess sanna passion inte är frihet, utan slaveri i namn av rättvisa” skriver den franske filosofen Pascal Bruckner i ”The Tyranny of Guilt”.
”Den antifascistiska skyddsvallen” var inte bara DDR:s glorifierande beteckning på den numera rivna Berlinmuren. Vakthundarna bär den inom sig. Den delar deras värld och deras psyken i två halvor, en svart och en vit. En god och en ond. Något däremellan finns inte. Deras tanke- och känsloliv är ohjälpligt splittrat. Berusade av omnipotens tillskriver de sig själva rätten att utöva makt över andra människor.
Helle Klein är en vandrande inkvisitionsdomstol
Helle Klein: ”Det pågår en normalisering av främlingsfientliga krafter både i samhälle och kyrka.»
Helle Klein är inte bara vakthund. Hon är en vandrande inkvisitionsdomstol som har utsett sig själv till överstedomare, en hatets prästinna som tar sig rätten att anställa förhör med och avkunna enväldiga domar mot dem som inte tycker som hon. På Helle Kleins meritlista står att hon har varit ledarskribent på Aftonbladet, är prästvigd, har fått sparken från Kyrkans Tidning och tillsammans med prästen Ewa Lindqvist Hotz driver den extremt islamflirtande sajten Seglora smedja. Den finansieras av Stockholms stift, det vill säga medlemmar i Svenska kyrkan, och uppges vara ”mötesplatsen för andlighet, kultur och samhälle”.
I själva verket är den en kyrkofinansierad mötesplats för översitteri, totalitär mångkulturalism och hat. Helle Klein har tidigare bland annat upplåtit utrymme åt den dömde terroristen Munir Awads svärmor Helena Benaouda att skriva om hur fantastisk den muslimske mannen är. Munir Awad dömdes i juni till tolv års fängelse för ett planerat terrordåd mot Jyllands-Postens redaktion i Köpenhamn.
Av obegripliga skäl är Helle Kleins närvaro närmast obligatorisk i SVT:s morgonsoffor och SR:s God morgon Världen. Helle Klein har fått rasism på hjärnan. Hon har utsett sig själv till vaktkonstapel med uppdrag att kontrollera och slå ned på alla tendenser till vad hon uppfattar som ”främlingsfientlighet”. Det är ett tungt uppdrag, hon ser främlingsfientlighet överallt.
”Ännu ett steg ut i extremismens träskmarker”
Nu har Helle Klein gett sig på prästkollegan Annika Borg, som tillsammans med två andra präster driver bloggen Kristen Opinion.
”Det pågår en normalisering av främlingsfientliga krafter både i samhälle och kyrka. Seglora smedja har tidigare ifrågasatt bloggen Kristen Opinion som drivs av prästen Annika Borg för dess hets mot alla som vill dialog med muslimer och judar. Nu har Borg tagit ännu ett steg ut i extremismens träskmarker och låter sig intervjuas i den antimuslimska Dispatch International, där hon propagerar mot muslimska böneutrop” skriver Helle Klein.
Hon kallar attacken ”granskning”. Seglora smedja granskar och dömer.
Annika Borg och en handfull andra präster har länge ådragit sig Helle Kleins höggradiga missnöje för att de kritiserar rituell religiös omskärelse av friska pojkar och nu också muslimska böneutrop från moskén i Fittja. Det vill säga: de markerar den kristna kyrkans självständighet gentemot islam.
Och, tillråga på allt: ”Med förfäran har vi noterat hur bloggens tre skribenter tagit en kollega med djupa försänkningar i Sverigedemokraterna i försvar” skriver Helle Klein med basrösten dallrande av indignation.
Kollegan heter Helena Edlund och har tidigare skrivit om vad som händer när en präst i Svenska kyrkan ifrågasätter kyrkans undfallande hållning mot islam.
”Där samlas Sveriges högerextrema muslimhatare”
Kristen Opinion ”vill ha frikort att skriva vad de själva önskar”, ”har fortsatt att hetsa mot muslimer och Islam” och ”ifrågasätter raljant dem som med den kristna tron som utgångspunkt vill stärka den mänskliga grunden för en fredlig samhällsutveckling, med dialogen som verktyg. Men nu är måttet sannerligen rågat” förkunnar Helle Klein från sin domartribunal. Helle Kleins eget mått är rågat när en kollega uttalar sig i den nya tidningen Dispatch International som hon klassar så här:
”Dispatch International klassas av stiftelsen Expo som ’antimuslimsk och med rasistisk klang i botten’, skriver journalisten Tonchi Percan i en debattartikel i Dagens Media. Tidningen är startad av journalisten Ingrid Carlqvist. Hon driver även det antimuslimska Tryckfrihetssällskapet, där Sveriges högerextrema muslimhatare samlas.”
Nu var det inte Dispatch International som Annika Borg trodde att hon uttalade sig i. Hon befann sig utomlands och trodde att hon intervjuades av en journalist på den kristna tidningen Dagen.
En storm av protester mot Helle Kleins hat
Helle Kleins hatfyllda text har väckt en storm av protester, både på Seglorasmedjas egen sajt och på flera kyrkliga bloggar. Det är inte bara Helle Kleins mått som är rågat. Många av hennes kolleger har fått nog av hennes hatfyllda inkvisition mot andra präster.
”Jag förundras över frenesin i texten på Seglora Smedja, som i sin ihärdighet liknar hat” skriver prästen Patrik Pettersson på sin blogg Kyrkliga Ting.
”Är det verkligen så här vi vill ha det – att två präster (sic!) med ett ojämförligt stort medialt inflytande och biskopars tysta medgivande ska sätta en rädslans agenda i den offentliga debatten? För vem vågar och törs öppna munnen och ha en åsikt efter det här? Vem vågar ta risken att citeras i fel sammanhang och därmed bli utsedd till ett medialt villebråd med skottpengar på? Vem tar risken och har en åsikt för att sedan medialt dras ner till de djupaste hålen av skam och vanära, i anhörigas och arbetsgivares åsyn? Vill vi verkligen att det debattklimat, den retorik och den syn på systrar och bröder i tro och ämbete som uttrycks på Seglora Smedja idag ska vara normerande?” skriver Patrik Pettersson.
Kyrkan rämnar inför våra ögon
Ifall någon tvivlar: Seglora smedja ser det som sin uppgift att vara watchdogs. Helle Klein säger det själv:
”Seglora smedja kommer alltid att vara en watchdog gentemot främlingsfientliga krafter och varna för när anständighetens gräns är överskriden.”
Skallen ekar i hundgården. Främlingsfientliga krafter? Anständighetens gräns? Vem har rätten att avgöra vad främlingsfientlighet är när den etiketten kan klistras på vem som helst vars åsikter man inte gillar? Vid vems anständighet går vilken gräns?
Ulf Gustafsson skriver i en kommentar på Seglora smedja:
”Seglora smedja bidrar till att göra debatten mer och mer polariserad. Det viktiga är inte längre vad som sägs, utan endast vem som säger det och vilka som har likande åsikter. Det finns bara vi och dom, – de andra kan vi inte längre föra ett samtal med eller ens synas tillsammans med utan att misstänkliggöras.”
Svenska kyrkan rämnar inför våra ögon. Under påtvingad mångkultur och massinvandring från underutvecklade muslimska länder håller hela det svenska samhället på att spricka, på det ena området efter det andra. Med en totalt ansvarslös invandringspolitik planterar politikerna in motsättningar och konflikter som kommer att skärpas och djupna för varje dag. Vakthundarna kan morra, skälla, gläfsa, andas sin blodtörst över dem som vill att yttrandefrihet ska gälla alla, inte bara en liten självutnämnd klick med en verklighetsfrämmande agenda och gräddfiler in i media. Deras Stasifasoner kommer inte att lyckas.
”Du måste ta farväl av ditt tidigare liv”
Det finns en inneboende fascism i vakthundarnas militanta bevakande av yttrandefrihetens gränser, en knivskarp uppdelning i ”vi” och ”dom” som de skenheligt påstår sig bekämpa. ”Vi” är de som har rätt att yttra oss och göra köttfärs av alla som inte tycker som vi. ”Dom” ska bara hålla käften, för ”vi” godkänner inte deras åsikter.
Högst bland vakthundarna finns det statligt finansierade Expo, ett Stasi i ny tappning med uppgift att övervaka och dressera svenska folket in i den statligt sanktionerade åsiktsfåran. Lars Hedegaard, ordförande i det danska Trykkefrihedssällskapet och chefredaktör för Dispatch International, skriver:
”Har du en gång fångats i Expos sökljus för att du har andra åsikter om glädjen med mångkulturalism och massinvandring än de som är sanktionerade av staten – då måste du ta farväl av ditt tidigare liv. Du är nu en icke-människa och måste räkna med att bli utstött från mänsklig gemenskap, få sparken från ditt jobb, bli övergiven av familj och vänner, och – vilket redan har hänt flera gånger i den svenska Folkhemmet – bli misshandlad av idealistiska “anti -rasister ” och vårdas på sjukhus en lång tid”.
Sverige har aldrig sagt adjö till sitt DDR-förflutna. Det är inte ens förgånget. Det lever mitt ibland oss.
Litteratur:
Birgitta Almgren: Inte bara Stasi… Relationer Sverige-DDR 1949-1990.
Pascal Bruckner: The Tyranny of Guilt.