Sverige er i rask endring. Jenter og kvinners naturlige frihet – slik vi kjenner det fra 70-, 80-, og 90-tallet, også i Norge – er nok en tidsepoke vi nepp vil oppleve igjen i uoverskuelig fremtid.
Dette takker vi politisk ledelse, medier og akademia for. De brakte med åpne, naive armer «verden» hit. Vi skulle bli et så mye rikere samfunn.
Expressen publiserte i går en omfattende reportasje om sosial kontroll og vold. I Sverige ble det allerede i 2014 lagt følgende tall på bordet: 100 000 unge lever med sosial kontroll og vold i hverdagen. Det settes inn tiltak på ulike nivå, men hjelpeorganisasjoner kan melde at problemene øker dramatisk.
Dette er ingen overraskelse. Bytter man ut befolkningen, får man også en annen kultur og andre verdier inn bakdøren. Hvem kan i ramme alvor tro at titalls generasjoners tankesett endrer seg ved å passere noen landegrenser og at man bosetter seg på et nytt kontinent?
Juno Blom jobber ved den statlige telefontjenesten mot sosial kontroll og vold. Blom oppsummerer situasjonen slik siden 2014:
– Det är enorm ökning, som både beror på att fler känner till att telefonlinjen finns och att ansvariga myndighetspersoner har blivit bättre på att förstå, men vi har också fått många samtal om nyanlända efter den stora ökningen av antalet migranter hösten 2015, berättar Juno Blom, som även kandiderar till riksdagen för Liberalerna.
Selvsagt finnes det æresdrap, tvangsekteskap og barneekteskap, men uendelig mange flere lever med kollektivets syn og regler rundt hvordan de skal leve, kontra hvordan de ser samfunnet ellers fungerer, sier sexologen Salar Shalmashi ved RFSU-klinikken i Stockholm.
Han fortsetter:
-Många av mina patienter har behov av att få jobba med den inre världen, dels få hjälp att börja reflektera själva och dels få hjälp att härbärgera de starka känslorna. Friheten måste också komma inifrån för att på sikt kunna skapa förändringar, säger Salar Shalmashi.
– För folk som lever i samhällen där kollektivet har en stor plats får individen och jaget nästan inget utrymme alls. Det är «vi, vi, vi». Det jag har – min sexualitet, min psykiska värld och min kropp – tillhör på något sätt också kollektivet.
Den nasjonale støttetelefonen i Sverige (tilsvarende vårt Kompetanseteam for tvangsekteskap og kjønnslemlestelse) har opplevd mer enn en dobling i antall henvendelser siden 2015. I 2015 var antall henvendelser 298. I 2017 til og med 30. september, talte man opp 424 henvendelser. Totalantallet for 2017 kommer i februar. Det ligger i sakens natur at mørketallene er betydelige. Represaliene innad i familie, storfamilie, klan etc, kan (oftest) være dramatiske, både psykisk og fysisk.
Juno Blom kommer med en bekjennelse jeg tror svært mange offentlig ansatte i Norge vil kjenne seg igjen i: Hun aksepterte tilstander for barn med foreldre fra æreskulturen som begrenset deres frihet og rettigheter som borger av Sverige. Hun gjorde det «i beste mening»:
– Jag jobbade på en mellanstadieskola i ett utsatthetsområde i Norrköping och var väldigt engagerad. I min iver att kompensera mot främlingsfientliga krafter och önskan att visa att jag förstod och tog hänsyn till att människor som flytt sina hemländer på grund av krig och utsatthet inte genast skulle behöva ändra allt som de hade med sig i form av traditioner och synsätt så gick jag vårdnadshavarna till mötes då de exempelvis inte ville att deras barn skulle vara med på simundervisningen eller följa med på lägerskola.
– Jag ville väl, men blev en bidragande orsak till att barn inte kunde tillgodogöra sig den undervisning de hade rätt till och legitimerade indirekt de här vårdnadshavarnas syn på Sverige.
Integreringsminister Sylvi Listhaug har innkalt kvinner som selv har erfart sosial kontroll og vold, samt organisasjoner som skal jobbe mot dette, til møte i slutten av januar. Det planlegges tiltak for å prøve å få bukt med dette «Midtøsten-gufset». Det mest effektive hadde nok vært å sette foten ned for innvandring av folk fra æreskulturenes episentre, og ideologisk/verdimessig «scanne» de som eventuelt skal kunne vandre inn til oss fra denne type forkvaklede kulturer. Problemet er nå så rotfestet at skal det fås has på, må det tiltak til som i et demokratisk land som Norge ikke er lett å få gjennomslag for. Som for eksempel å ta fra familier statsborgerskapet. Dette bør Listhaug offentlig gi tilkjenne. Uten erkjennelse, blir det vanskeligere å gripe målrettet fatt i problemet.
Les ikke minst Expressens historie om «Leyla», som ble dumpet i Tyrkia og tvangsgiftet. Hun er født i Sverige:
När familjen fick reda på att den 16-åriga dottern var kär i en jämnårig kille tvingades hon gifta sig med en 37-årig man från föräldrarnas hemland.
– Jag var oskuld och ville absolut inte ha sex med min man. I början gjorde jag motstånd och skrek, men släkten lade sig i och såg till att jag gick tillbaka in i hans sovrum, berättar Leyla, som när hon sökte hjälp hos socialtjänsten bara fick höra att «det är vanligt att ungdomar är missnöjda med föräldrarnas regler».
I dag lever Leyla under skyddad identitet och har inte träffat sin familj på fem år.